Gaudete

There’s probably no God. Now stop worrying and enjoy your life, uppmanade bussreklamen på initiativ av The British Humanist Association britterna för något år sedan – Och visst – den som bara mött Gud i fingerpekande moralisters eller ryggdunkande idealisters förkunnelse – mött en ajabaja- eller hejaheja-Gud – klart att denne någon kan börja tvivla. Morot och piska i all ära – men vidare gudomlig förefaller ju inte den sortens pedagogik vara…

Men så är heller inte den Gud jag känner sån. I Markusevangeliets femte kapitel tränger en sjuk och utblottad kvinna sig fram genom folkmassorna för att möta Jesus. Inte för att lyssna, inte för att tala (folkhavet är kompakt, så det håller hon nog för utsiktslöst) – nej, hon hoppas bara kunna få röra vid honom – vid hans mantel. Var nära honom. Och hon lyckas. Kvinnan vidrör hans kläder och blodflödet upphör. Hon blir frisk.

Och där skulle berättelsen ha kunnat sluta.
Men inte.

Jesus känner att någon vidrör honom, han vänder sig om, söker med blicken efter den som kommit honom nära, upptäcker kvinnan, möter hennes blick, talar med henne om livet och lidandet och säger så; Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.

Hon som levt i hopplöshet fick nytt hopp – fick det av Jesus.

Inte i form av ett pekande finger eller hurtigt hoppas-på-bättring – inte på annat än det bussreklamen hoppas på – som en tillönskan om ett enjoyable life. Sant Enjoyable!

Enjoyable (av latinets gaudete) är en uppfodrande hälsning riktad till många- en glädje som utgår från att delad glädje är dubbel glädje.
Den sortens Gud möter kvinnan i berättelsen. En Gud som ser till den delade glädjen. Som delar kvinnans, ja varje människas, glädje och sorg, ända in i döden.

Är, vad kelterna kallar, en Anam Cara – en själsvän (Anam för själ, Cara för vän).

En Anam Cara är den tillsammans med vilken jag blir ett stycke klokare – som jag öppnar mitt hjärtas innersta kamrar för och frimodigt och oskyddat ger av vad jag bär på där. Gemenskapen med min Anam Cara känner inga gränser – den trotsar allt – tid och rum – glädje och sorg – liv och död. Den bor i min själ men är ändå alldeles fri – ty hur kan man binda en själ.

Det är en gemenskap som förstår och därför också blir förstådd, som litar på och därför också föder tillit.
Sådan är den Gud berättelsen om den blödande kvinnan låter mig möta. Den Gud jag tror på – den Anam Cara som söker gemenskap med mig i ögonhöjd – gör livet enjoyable på djupet. Gaudete!

Johan Dalman

Kaplan i konventet